Legend of lingonskogen.
Och plötsligt var det höst. Ena dagen njöt man av mjuka sommarpussar i nacken och luften luktade varm jord och grönt och nu när blicken letar sig ut genom de undermåligt rengjorda rutorna ser man hur sommaren upplöst. Jag känner mig inte speciellt plågad av denna växling mellan årstiderna. Jag gillar hösten. Höst är nystart och nya tag, frisk lukt och färgexplosioner. Men det känns lite bittert att man inte hann avtala med sommaren om en återträff nästa år. Borde vara obligatoriskt kan man tycka.
Jag är för stunden övertygad om att jag drabbats av svininfluensan. Tycker mig vara drabbad av vartenda symptom som internet kan hålla till godo med. Dessvärre (eller dessbättre) håller inte familjens medicinexpert med om saken, men det struntar jag i. Jag har svininfluensan punkt. Om inte annat tänker jag ligga här hemma i torpet och LIDA av hypokondri. Faktum är att jag varit ganska sjuk, men det känns så penibelt att medge att det förmodligen är samma gamla marknadssjuka som straffar oss bybor som experimenterar med den vite mannens gift. Dock åsyftar jag faktiskt någon form av influensa och inte baksmälla som man gärna föreställer sig, även om den sistnämnda åkomman onekligen förekommer också.
Hoppas att jag är tillräckligt frisk i helgen för lingonskogen, det vill jag ingalunda missa.
Är man grymmast så är man.
Kokt kräfta.
Gud är god, efter alla år av tvivel är det nu bevisat; jag äger pigment. Utöver de fräknar jag förbannats med så kan även jag gräddas i solen. Men tro inte för det att jag är förunnad några gyllenbruna toner, naturligtvis vore det att önska för mycket. Tänk kokt kräfta och sanningen är närmare. Underbara dagar i solen har förflutit och entusiasmen har inte dämpats det minsta. Vi har sammanstrålat med ljuva vänner, pressat i en obeskrivlig hetta och shoppat tills benen svek. Om aftnarna har vi alkoholutvärdering under mycket välplanerade former och vi är ännu inte halvvägs genom äventyret. På en stund ska jag; klippa mig, undersöka marknaden tvärs över gatan samt försöka mig på lite mer strandhäng.
Längtan efter mina håriga barn har dock kickat in och det händer att jag saknar min egen säng, men man vore väl en usling om man klagade över denna lyxtillvaro.
En fredagkväll i Hartola.
Ja, då var man här, baltiska rivieran är min plats och kommer att förbli så i drygt två veckor till. Bilresan gick bra, jag låg större delen av resan i svettig fosterställning och läste om systrarna Mitford och lyssnade halvhjärtat på flerspråkiga svordomar om de lettiska vägarna. Vi mellanlandade i det legendariska finska samhället Hartola där vi spenderade natten på en lastbilsparkering ihoptryckta i bagageutrymmet på pappas Honda. Jag sov som en prinsessa och gratulerade mig själv som så många gånger förr för min list att födas i en kropp med mycket små lemmar. Eftersom vi anlände till Hartola tidigt på kvällen beslutade vi oss utom omsvep för att prova på nattlivet i den finska lantbygden. Hamnade på en karaokebar med sliten inredning, sur bartender och bristfällig belysning. Det ångade av öl och tondöva finska stämmor som monotont framförde finska klassiker som för oss lät precis som föregående varenda en. Någon större uppslutning var det inte tal om, uppskattningsvis befann sig femton tappra bläddrandes med stor inlevelse i karaokelistorna. Det hela var en mycket märklig upplevelse. Det var utan glädje och med trumpna miner de en efter en intog scenen och när deras sällskap befann sig på scenen ägnades ingen uppmärksamhet åt artisten och familjemedlemmen. Pappa blev uppbjuden av en finsk rom med kurvor som en norsk väg och det var utan tvekan kvällens höjdpunkt att se dem sprätta iväg över dansgolvet. Det var en osannolik kväll, vi konstaterade att finnarna tar sin karaoke på stort allvar och gick tillbaka till lastbilsparkeringen.
Resten av resan gick friktionsfritt, det regnade som fan i Tallinn och vägarna krävde nästan båt för att forceras. Väl framme i Litauen frossade vi lös på mat och dryck och har för avsikt att fortsätta med detta under återstående tid. Nu ska vi inta en av svärmors kulinariska kreationer och sedan intar vi playan, hurra hurra!
A+T
Livsandarna har återvänt efter en tröstlös tid under isen. Kände mig för några ögonblick trängd och instängd och rådde bot på detta genom att fly till mamma och bli matad med varmkorv, spikmattor och Mamma Mia i en och en halv dag. Hann även med att träffa de vänner jag så tragiskt försummat under min tid i skogen. Nu är jag på topp igen och har tusen eggande projekt för att hålla mig sysselsatt innan den stora Avresan.
Nyss har jag till exempel målat en snitsigt vit-rosa nagellack på min sons ömma pulpa som faktiskt lyckats bilda en nätt liten hinna sedan tratten kom in i Baileys liv. I exakt fem dagar har hans lurviga huvud och nacke täckts av en transparent satellit som ska hindra honom från att festa på delar av sin kropp som inte får komma i kontakt med hans saliv. Den har fungerat över alla förväntningar och idag är dagen min unge ska befrias från dess tyranni. En för dagens schema avgörande bieffekt av satelliten är en viss bristande intimhygien om ni förstår vad jag menar. Enligt kalkylerna skulle min hårfagre cockerspaniel rakas direkt efter nagellacksappliceringen, men efter en närmare titt på hans undersida omvärderade jag situationen om kom fram till att ett bad är att föredra innan dess.
Så snart min son är ren och luktar gott ska jag lämna honom här hemma i gammelhemmet med en smaskig tuggknut för arr torka och studsa över skogen till farmor likt en bumbibjörn. Vi ska städa hennes bokhylla och äta kalvdans och mitt hjärta slår volter av lycka! Har jag tur kan jag med viss diplomati lura med mig mina två katter över skogen för att morsa på farmors fyrfotavän så vi kan avgöra om det vore möjligt för mina två att bo hos henne medan vi är i Litauen. Allt beror alltså på kemin mellan katterna, min egen diplomati, och i till viss del, Baileys hygien.
På torsdag eller fredag sätter jag och min prins (och med lite tur även min far) oss i bilen och fräser iväg till min käres hemland, jag är så grymt laddad! Jag har en lång lista på ting jag ska göra, köpa, äta och dricka. Jag förtjänar detta, ack I do. Imorse låg en liten post-it med ett vackert tecknat hjärta med ett "A+T" i bredvid mig på kudden och dagen kändes mycket lovande, kunde inte vara bättre faktiskt! Underbara liv!
Nyss har jag till exempel målat en snitsigt vit-rosa nagellack på min sons ömma pulpa som faktiskt lyckats bilda en nätt liten hinna sedan tratten kom in i Baileys liv. I exakt fem dagar har hans lurviga huvud och nacke täckts av en transparent satellit som ska hindra honom från att festa på delar av sin kropp som inte får komma i kontakt med hans saliv. Den har fungerat över alla förväntningar och idag är dagen min unge ska befrias från dess tyranni. En för dagens schema avgörande bieffekt av satelliten är en viss bristande intimhygien om ni förstår vad jag menar. Enligt kalkylerna skulle min hårfagre cockerspaniel rakas direkt efter nagellacksappliceringen, men efter en närmare titt på hans undersida omvärderade jag situationen om kom fram till att ett bad är att föredra innan dess.
Så snart min son är ren och luktar gott ska jag lämna honom här hemma i gammelhemmet med en smaskig tuggknut för arr torka och studsa över skogen till farmor likt en bumbibjörn. Vi ska städa hennes bokhylla och äta kalvdans och mitt hjärta slår volter av lycka! Har jag tur kan jag med viss diplomati lura med mig mina två katter över skogen för att morsa på farmors fyrfotavän så vi kan avgöra om det vore möjligt för mina två att bo hos henne medan vi är i Litauen. Allt beror alltså på kemin mellan katterna, min egen diplomati, och i till viss del, Baileys hygien.
På torsdag eller fredag sätter jag och min prins (och med lite tur även min far) oss i bilen och fräser iväg till min käres hemland, jag är så grymt laddad! Jag har en lång lista på ting jag ska göra, köpa, äta och dricka. Jag förtjänar detta, ack I do. Imorse låg en liten post-it med ett vackert tecknat hjärta med ett "A+T" i bredvid mig på kudden och dagen kändes mycket lovande, kunde inte vara bättre faktiskt! Underbara liv!
Livet i skogen.
Jag har fått subtila antydningar om att det kan vara dags att ge livstecken ifrån sig, så det är precis vad jag tänkte göra.
Livet går sin gilla gång här ute i skogen, idag har jag avlagt ett löfte om att köra bort sly från gården. Tyvärr är det ovisst om jag ämnar hålla det, överväger seriöst att ringa till farmor och fresta med mitt sällskap och "Miss Potter" istället. Vädret inspirerar inte direkt till några stordåd, det känns som att det bara är en tidsfråga innan skyarna öppnar sig.
Den officiella förklaringen till min passiva framtoning är att jag håller på att bli sjuk, och det är inte helt och hållet lögn.
Min vackraste och klokaste cockerspanielpojke har ont och kräver-dygnet-runt bevakning av sin oroliga mamma. Igår var första dagen har överhuvudtaget fick gå ut utan koppel, stackars liten. Knölen som opererades ur hans svarta lilla nacke för drygt en vecka sen såg inte ut som vi hoppades, och den otäcka lilla saken inskickad på analys för att utröna om det kan röra sig om allvarligare saker, i värsta fall cancer. Bara ordet får mig att frysa invärtes. Till råga på allt så bröt han av klon på ena framsporren och har pulpan framskuren och blottad under kilovis med bandage. Naturligtvis inträffade både olyckorna samtidigt så att ingen tratt kan fästas på hans nysydda nacke, därav den ständiga bevakningen. Har inte varit på en promenad på flera veckor, känner mig instängd, frustrerad och orolig för min trognaste vän. Jag har dessutom läst ut varenda Patricia Cornwell jag hade hemma, buhu. Jag saknar Kay Scarpetta.
Idag är papi i Luleå på äventyr och mannen i mitt hjärta sliter för den dagliga födan i Jokkmokk, tråkigt.
Gårdagen förgylldes av ett besök från grannlandet, världens bästa Dani och hans prinsessa gästade oss här ute i skogen, det var underbart att hänge sig åt nostalgi och fantastiskt att ha dem här!
Måste väl även bekänna att min nyktra linje inte var så framgångsrik som jag hade kunnat hoppas. Tanken var att ha en sommar med noll alkoholintag fram tills Litauenresan i slutet på juli. I samma stund som moster Linda ringde visste jag att alla mina föresatser var förgäves och kämpade inte ens emot. Hoppade istället på bussen och åkte på kalas med henne och kusin Sanna. Mycket lyckad afton, precis vad jag behövde, tvärtemot vad jag trott.
Med andra ord lever jag, träffat varelser av samma sort som jag själv ibland, och har det ganska flott.
En prostituerad trasdocka.
I flera veckors tid har jag använt mig av ett ljuvt doftande cerat från Nivea i en orange hylsa. Att det luktade gott är väl egentligen det enda positiva man kan säga om lipsylet men jag har ändå envisats trots att mina läppar känts ännu torrare efter användning än före. För några dagar sedan upptäcker jag till min fasa att jag utvecklat någon sorts eksem, av sorten som ser ut som att man ätit ketchup med hela ansiktet. (i alla fall runt läpparna)
Nu tror ni att ni genomskådat vart jag vill komma med det här, det otäcka lipsylet har gett mig allergiska besvär, ack så ni bedrog er. För en stund sedan satt jag och skvallrade med mina grymmaste skolkamrater och gned i vanlig ordning nedre delen av ansiktet full av mitt väldoftande Nivea, skräcken för att läpparna ska bli torra har följt mig sedan jag var tolv, och sedan dess har jag maniskt använt cerat av olika slag för att förebygga detta. Plötsligt frågar Anna, knappt förmögen att hålla sig för skratt, om jag är medveten om att mitt lipsyl färgar all hud orange. Det är eksem började jag först förklara innan verkligheten hann ikapp mig och jag med avsky stirrade mot den oranga hylsan på bordet. Du milde, det lilla svinet har systematiskt missfärgat mitt ansikte i flera månader utan att någon haft hjärta att säga något!
Jag skrattade så tårarna rann när jag insåg att jag under en längre tid sett ut som en prostituerad trasdocka tack vare mitt lipsylberoende. Åtgärden blir ett av följande. 1. Jag slänger hylsan åt helvete och köper ett nytt, genomskinligt med fördel. 2. Jag sparar hylsan och luktar på den ibland men köper likafullt ett nytt att gnida in läpparna med. 3. Jag lägger ner hela lipsylhistorien och avvänjer mig. Det sista alternativet är det absolut mest logiska, men jag misstänker att det kommer orsaka mig stort lidande då såriga läppar är det mest skräckinjagande jag kan föreställa mig. Det kommer säkert bli lika svårt som att sluta snusa, vilket jag framgångsrikt misslyckats med i flera år nu..
Slutet av terminen närmar sig och det känns inte som en omöjlighet att jag skulle hinna avsluta kursen, klapp på axeln.
Äh, nu börjar jag må illa igen, vore väl ändå fan om inte magsjukan/magkatarren/magpoltergeisten skulle ge med sig snart. Tror det är dags att gnida in läpparna igen. Den här gången applicerat på små ytor med lillfingret. Jag har lärt mig den hårda vägen..
En sommar i skrift.
Åh vad jag älskar Lalehs sång "Snö" Tusen fjärilar bryter sig ur någon plats inombords, tar ett ärevarv i magen och bryter sen ut genom naveln och fyller hela världen med färg. Underbart underbart underbart!
Även om jag har full koll på vart jag befinner mig enligt mina kalkyler är jag helt dagavill. Långhelger brukar ha den effekten, och att jag var i Luleå igår istället för skolan bidrar till förvirringen. Det borde vara långhelg jämt, allvarligt talat.
I fredags hade vi grillfest för den närmaste familjen. Det var ett slitsamt förarbete men väl värt mödan. Jag älskar min stora bullriga släkt även om vissa komponenter saknades. Mina minsta bröder behagade inte komma och äta våra utsökta grillspett (men de är ursäktade, Simon befinner sig ju faktiskt i Norge och Dolle var i Kalix) även momma fattades oss, den rackelmajan var hos Linda i Piteå så jag antar att vi får låta det passera den här gången..
Ute är det hjärtslitande ljust och varmt och jag längtar hem till Lenatorp och mina bäbisbarn som säkerligen firar orgier i grönt gräs och mjuka solstrålar. Vill bara dra ut på det här ögonblicket, om några minuter är jag klar med ytterligare en kurs och vissheten om detta måste avnjutas innan man riktar fokus mot nästa anhalt. Jag börjar se slutet på det här och snart får jag också sommarlov, som ska spenderas med orden, det blir vi mot världen i sommar.
Nu, ska jag bocka av åtskilliga timmar av hårt arbete och skicka in det sista, men först, ett varv till; snö..
Ovän med orden.
Är fortfarande helt mosig trots att jag varit vaken i över två timmar. Ja, en sovmorgon blev det trots alla mina ambitiösa planer för dagen. Igår tog jag steget och blev vuxen, 25 år gammal, kommer ta åtminstone ett år att fatta.. om någon ålderskris gör sig påmind lovar jag att jag utförligt ska redovisa för den i detalj här.
Sitter nu och lyssnar på Bob Dylan och försöker lura mig själv till motivation. Såhär i slutet av terminen har man faktiskt inte tid att vara off, buhuu.
Ser genom fönstret Olga komma luffande i bestämd takt, jag är övertygad om att min lilla mörderska tar säkert tio möss om dagen, vi är alla stolta.
Eurovision kom och gick, jag är fullständigt nöjd med utgången, heja Norge, det känns som en seger och min patriotism blev inte ett dugg lidande! Dock sörjer jag lite över Litauens och Malenas placering, det hade ingen av dem förtjänat, men konkurransen var hårdare än jag kan minnas att det någonsin varit och nån var ju tvungen att fylla ut bottenplatserna sedan Norge övergett sistaplaceringarna..
Äsch, jag är ovän med orden idag, jag ger mig och kastar mig väl över nästa skoluppgift istället.
Countdown.
Ohyes, den här dagen kan jag hantera! Strålande sol, mjuka försommarbrisar och helgkänningar.
Precis vad jag förtjänar idag!
Katterna åkte ut på sina lurviga små bakdelar imorse och Olga surar förmodligen ännu. De ska vara ute i solen och känna skogen i morrhåren, inte sitta inne som prydnadskatter i fönstret, dumma små barn som inte begriper sitt eget bästa!
såhär ska det se ut..
Vi hade röstat igenom en ytterst välförtjänt sovmorgon imorse, vilket naturligtvis medförde att Andrius var uppe runt sextiden och gav mig dåligt samvete med sitt pysslande. Karljävel.. Eftersom det är fredag idag så fimpar vi också skola/jobb/storstan tidigare än vanligt, ska bli så skönt att komma hem! Jag ska ta en långpromenad med min hårige son i skogarna runt min hembygd, sweet!
Ting som bortslarvade mobiltelefoner, inget internet och maratonflytt har kommit i vägen för pappersarbetet i mitt liv, du onda värld, men idag upptäckte jag att jag inte bara inte har något att skylla på längre utan att jag också hade ork att ta itu med allt som måste tas itu med efter en flytt. Ringde och sa upp internet och elen, det gick smärtfritt. Som vanligt när man har med skatteverket att göra hamnade man i en oändlig telefonkö där en glättig röst uppmanar en att fortsätta vänta eftersom att det bara är 40 samtal före i kön. Suck. Men jag överlevde det sedan jag fick lätta på trycket med en 40samtal lång ed som långt ifrån passar för en dam som farmor hade sagt.
Aperopå min kära farmor så gästade hon oss imorse när man lagom mosig försökte passa in en smörgås i gapet. Vi ska bjuda henne och farfar på middag idag, fast de vet de inte om ännu, överraskningsmomentet är halva grejen!
Råkar veta att de uppskattar sällskapet av sina timida barn och barnbarn över en bit mat och ett glas vin.
Åh gudars, helg, så underbart det ska bli, inte minst med tanke på lördagens tv-underhållning! EUROVISION, yeeeaaaahhh!! Avnjöt naturligtvis semifinalen igår under stor andakt. Kräktes inombords över programledarna, detta fördummande av kvinnor, varför? Varför plockar de ut en prydnadsdocka som inte kan prata engelska och som inte har någon erfarenhet what so ever av dylika uppdrag? De framställer alla östeuropeiska som urblåsta påfåglar.. skandal.
Lördagens favoriter är givna; Israel, Norge, Litauen, Estland och Azerbajdzjan. Naturligtvis måste man få unna sig lite patriotiska utsvävningar och knäppa händerna för Malena också. Så sjuuukt spännande!
Nu ska jag ta och ånga på lite med samhällsupggifterna, vore gött om man hann lägga ett par stycken i avklarathögen.
Tinatorp.
Hej. Livet har förändrats. Borta är de glamourösa dagarna i vår luftiga lägenhet i Jokkmokk, de tog slut i fredags.
Jag får skylla mig själv, jag hade ju faktiskt knäppt mina händer om en önskan att få flytta snarast. Att jag fick till måndag på mig bejublades måttligt men jag behärskade min stress och landade det hela galant tack vare mitt organisatoriska sinnelag. Hånet mot mina listor och utförliga post-its dog ut till förmån för mållös beundran i takt med att lägenheten utrymdes och vårt liv fraktades mot ett litet torp i skogen.
Tillfället hade kunnat vara bättre valt med tanke på att min mor och bröderna var i färd med att flytta precis samtidigt, men såhär dagen efter den sista städdagen tycker jag att vi gjorde det förjävla bra.
Ullenius hjälper till att packa..
Nu bor vi alltså i skogen. Jag, Andrius, kattbarnen och hundpojken. Landade i ett litet torp, utan rinnande vatten eller toalett och med avsevärt mindre ytor än vi vant oss vid, i alla fall invändigt. Pappa befinner sig i ett hus med större bekvämligheter 40 meter bort, så all hygien omhändertas där.
Sommaren kommer gå som en dans. Vi ska odla potatis och rädisor och grilla varje dag, på kvällarna ska vi fiska i en enkel eka och om mornarna intar vi kaffe i sällskap med rävar och älgar.
Katterna smyger omkring i det än så länge gula gräset större delen av tiden och kommer in och luktar unket. Baileys lycka har aldrig varit större, han vallar kottar hela dagarna och stjäl sura ben som han gnider in i skägget innan han kommer för att pussas med mamma.
Vintrarna kommer bli kärvare, men det ska gå med intensivt eldande och föredömligt snöskottande.
Det är hit den ekonomiska krisen drivit mig. Bestämde mig för att uttrycka det så medan jag staplade ved i går, att det inte är fullständigt sanningsenligt kan vi bortse ifrån. Helt osannolikt vore det ju absolut inte.
Nej, goda vänner, det är inte mycket som är sig likt, men min aldrig sinande passion för Eurovision har långt ifrån dalat, tvärtom, ikväll belägrar jag pappas hus för att svära och sjunga. Heja Norge, och för husfridens skull- heja Litauen. Men faktum är att jag gillar våra östeuropeiska grannars bidrag, det är helt sant.
Vad som helst.
Glad, ledsen, arg och illamående.
En gång i tiden hade jag fint hår.
Lur.
Världen är sig lik, konstigt. I min bokhylla har jag två inramade bilder på en glad karl med en reklamkepa käckt på sned.
På den ena sitter han på en sten och reder med stora starka fingrar ut nätet i en håv, på den andra poserar han med en fisk. Det känns fortfarande så himla jävla jobbigt. Men livet går tydligen vidare, jag fattar det inte.
Innan helgen födde jag mitt första alster ur min fantasi sedan jag var i tonåren, känslan var fantastisk, jag älskar den och väntar nu bara på att få tillbaka mina utdelade ex med kommentarer.
Väntar på att mitt hjärta ska komma hem och äta soppa med mig och kidsen. Sen ska vi krypa ner i soffan och njuta av inför melodifestivalen och äta kakor. Det blir grejer!
Och en sak är säker, den här gången var den sista, vid mitt skägg!
Min morfar.
Han låg där så kall, så stilla som jag aldrig kunde föreställa mig en bullrig och glad gubbe som han kunde ligga. Handen som låg på täcket var arbetshärdad och fårad- och alldeles vit, och hela mitt bröst kändes stelt när jag strök hans lena kalla kind.
Min morfar är borta. Jag känner mig så tom och luddig. Jag förstår inte hur det här kunde hända. Jag förstår inte varför sånt här måste hända överhuvudtaget.
Min älskade älskade morfar Palle, hur ska jag kunna greppa att du inte finns kvar? Kan det vara sant att jag inte har någon morfar längre? Det gör så obegripligt ont, på ett kallt, gnagande och overkligt sätt.
Jag visste inte att jag också kunde förlora.
Jag visste inte att det gick att förlora dig.
Alla barnen har påsklov utom Tina..
..för hon bland spanska verb förtvina.
Underbara liv. Fast imorgon fimpar jag det här och beger mig till Lenatorp för att påska. Den ursprungliga Lillselsplanen har rasat i bitar då pappa behövde hundvakt i mitt barndomshem. Jaja, går väl det också, om vädret är detsamma som förra helgen. Vi som inte var stationerade ute i vedskogen (& även dessa lite senare) låg i en snödriva och pimplade rödvin och omfamnade livet. Lillselet får det bli en annan helg istället. Ricardo, Liliana, Andrea och Amelia ska viga en dag eller två ur sitt lov för att hänga med oss mitt i skogen, och vi ska ha den bästa påsken ever!
ja tack.
lyckliga byfånar.
Underbara liv. Fast imorgon fimpar jag det här och beger mig till Lenatorp för att påska. Den ursprungliga Lillselsplanen har rasat i bitar då pappa behövde hundvakt i mitt barndomshem. Jaja, går väl det också, om vädret är detsamma som förra helgen. Vi som inte var stationerade ute i vedskogen (& även dessa lite senare) låg i en snödriva och pimplade rödvin och omfamnade livet. Lillselet får det bli en annan helg istället. Ricardo, Liliana, Andrea och Amelia ska viga en dag eller två ur sitt lov för att hänga med oss mitt i skogen, och vi ska ha den bästa påsken ever!
ja tack.
lyckliga byfånar.
Bye bye stress, välkommen lättja.
Upptäckten att den stress som flyttat in i mitt liv hade tagit fel på adress och tidpunkt fick en fantastisk effekt.
Jag är så nöjd, lugn och lat. När jag inte behöver piska migsjälv och jagas till hysteri kom lättjan med sina väskor istället.
Jag ska låta det vara såhär idag, det är så överväldigande skönt att veta att det går bra, det blir som det är menat, hur det än blir. Jag ska fira med lite civ.
Ute vräker det ner snö, jag hoppas att det ger sig mycket snart, tänker på mina karlar ute i vedskogen, de klarar sig nog utan envetna radiostyrda snöflingor som tar sig in överallt och skymmer sikter. Imorgon åker jag, kidsen och Andrius samt hans nyinköpta skidor till Lenatorp för att bidra med muskler och kökshandräckning. Jag längtar faktiskt.
Läste klart Häxmästaren igår, jag önskar att jag kunde behärska mig och läsa lite långsammare så det fanns mer tid att njuta av lyckan det innebär att ha en oläst Sandemo i handen. Men ja, tre böcker blev det igår, det small bara till, sen var det slut. Nu är det alltså dags att påbörja det mödosamma insamlandet av Ljusets rike istället. Den här gången ska jag vara klokare och inte börja läsa förrän serien är hel och på plats i min bokhylla. Ljusets rike ska ju vara fortsättningen på både Isfolket och Häxmästaren, och eftersom att jag kände mig snuvad på konfekten i slutet av båda nyss nämnda serier så hoppas jag att allt ställs till rätta i kommande äventyr. Så mycket att se fram emot!
